Bostadspolitik

Bostadsbristen och den illa fungerande bostadsmarknaden har nu gått så långt att de inte längre är privata problem för människor utan ett regelrätt arbetsmarknadsproblem. Det behövs såväl kraftigt utökad nyproduktion som ett bättre användande av det stora befintliga beståndet bland annat genom ökad rörlighet. TCO tar inte här ställning till de omfattande reformer på andra områden som behövs för en bättre fungerande bostadsmarknad.

Tidigare togs fastighetsskatten ut som en procent av taxeringsvärdet. Taxeringsvärdet skulle motsvara 75 procent av marknadsvärdet. Detta system blev mer och mer kritiserat och förlorade till slut i alltför hög grad sin legitimitet hos allmänheten.

Ett av skälen var att skatten förändrades (ökade) utan att den enskilde vare sig kunde påverka eller förutse det. Fastighetsskatten omvandlades 2008 till en enhetlig, kommunal fastighetsavgift på en procent av taxeringsvärdet, dock maximalt 7 272 kronor (motsvarar ett taxeringsvärde på 968 000 kronor i år). 190 kommuner beskattas de flesta fastigheter enligt taxeringsvärdet medan 100 kommuner har flest fastigheter som taxeras enligt maxtaxan 7 272 kr.

Dagens modell innebär i praktiken att beskattningen inte tar hänsyn till storlek och värde för alla fastigheter värda över en miljon. Det innebär att skatten i förhållande till bostadsvärdet i praktiken är regressiv, den blir lägre ju högre värdet på huset är.

Den enhetliga fastighetsavgiften fungerar i praktiken som en regressiv skatt, och har medverkat till förmögenhetsöverföringar. I samband med en bredare skatteöversyn bör det vara möjligt att göra om fastighetsavgiften till en något mer proportionell skatt och därmed utöka skatteuttaget.

I en sådan översyn måste säkerställas att beskattningen blir neutral för olika upplåtelseformer. Tidigare fick man använda hela realisationsvinsten vid bostadsförsäljning till att köpa en ny bostad, utan att behöva betala in skatten. Först när reavinsten inte längre investerades i ny bostad skulle skatten betalas in. För att finansiera sänkningen av fastighetsskatten infördes en avgift på uppskovsbeloppet samtidigt som detta begränsades och realisationsvinstskatten på bostadsförsäljning höjdes. Detta innebär att det är en större kostnad att byta bostad, den som köper en större (dyrare) bostad får högre löpande kostnad för detta och den som säljer en större (dyrare) bostad för att köpa en mindre får betala mer i reavinstskatt. Den som ägt sin fastighet under längre tid kan ha svårt att få ekonomi i att flytta till mindre.

Detta påverkar rörligheten på bostadsmarknaden negativt, flyttkedjor avstannar, vilket innebär att bostadsbeståndet används ineffektivt och bostadsbristen blir större.

För att öka rörligheten bör reavinstskatten snarast minska. Då människor normalt sett behöver någon annanstans att bo då de säljer behöver också villkoren för att skjuta upp reavinstskatten förbättras i syfte att öka rörligheten och få ett bättre utnyttjande av beståndet.

Det finns goda skäl att utöver åtgärder för den finansiella stabiliteten såsom lånetak och amorteringskrav se över ränteavdragen. Med tanke på det låga ränteläge som förväntas kvarstå under lång tid är en stegvis nedtrappning av ränteavdragen fullt möjlig. Det kan ske såväl genom att trappa ner procentsatsen proportionellt som att sänka taket för fullt avdrag.

Förslag om bostadsbeskattning i korthet

Beskattningen av bostadssektorn bör totalt sett bli något högre. Den behöver avsevärt mer utformas för att främja rörlighet och effektivt utnyttjande av befintlig bostadsstock.

• Realisationsvinstskatten för bostadsförsäljningar bör sänkas, och vara möjlig att skjuta upp vid åter– investering i bostad.

• Ränteavdragen bör successivt trappas ned.

• En fastighetsskatt som är mer proportionell mot boendets värde bör återinföras.

 

Hitta ditt fackförbund

Använd filtret nedan för att hitta ditt fackförbund