Folk och försvar behöver tala mer om kulturens betydelse för beredskapen

Folk och försvars rikskonferens i Sälen samlade tidigare i veckan politiker, myndigheter, näringsliv och civilsamhälle, under det allvarligaste säkerhetspolitiska läget för Sverige sedan andra världskriget.

Konferensens återkommande syfte är att behandla beredskapsfrågor och verka för att Sveriges säkerhet ska vara hela folkets angelägenhet. Avslutningsdagen i år fokuserade specifikt på trygghet, tillit och hur försvarsviljan och demokratin kan stärkas i en tid av prövningar.

Programmet inför konferensen fastslog att leverans inom beredskapen ”handlar om mer än politik och resurser”, att ”det berör var och en av oss och vår gemensamma motståndskraft”. Men ett mycket viktigt tema som tyvärr inte fick plats vid Rikskonferensen, och som just berör dessa frågor, är kulturen. Det skriver TCO:s ordförande på Alltinget Debatt tillsammans med företrädare från Försvarshögskolan, KLYS och LO. 

Ukraina visar kulturens strategiska betydelse

När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina var det många som menade att samtal om kultur och mjuk makt fick vänta. Det visade sig snabbt vara fel. Ukraina försvarar sitt territorium med hård makt. Men sin existens som nation försvarar man också med språk, kultur och berättelser.

I boken Mjuk makt beskriver Martin Gelin hur Ukrainas kultur skapat både nationell sammanhållning och internationellt stöd. På kort tid blev Ukraina ett av världens mest beundrade länder, vilket gett politiskt mandat för fortsatt militärt och humanitärt bistånd. Samtidigt har Rysslands systematiska försök att utplåna Ukrainas kulturarv tydliggjort att den som vill krossa ett samhälle börjar med dess berättelser.

Bygger tillit där politiken inte når fram

Genom litteratur, musik, film, scenkonst och bild- och formkonst formas vår självbild som samhälle. Kulturen skapar mening, sammanhang och gemenskap i en tid av oro och snabb förändring, både när livet är som svårast och som vackrast.

Det är låten vi spelar om och om igen när vi är nykära, det är filmen som ger oss tröst när vi är oroliga, det är poesiraden som beskriver hur det känns när en närstående gått bort. Kulturen är våra värderingar och berättelsen om oss, tiden innan oss, vilka vi är just nu, och vilka vi vill vara.

Kultur är inte en lyx i fredstider, utan den livsnödvändiga kraft som krävs i orostider. Ett samhälle som tappar sina gemensamma berättelser tappar också sin sammanhållning. Och utan sammanhållning blir både demokratin och försvarsviljan sårbar.

Pandemin gav varningssignal

Också pandemin visade kulturens betydelse för trygghet och tillit. När mycket annat stängde ned var det genom kulturen människor höll kontakt, fann tröst och mening. Utomhusteater, digitala konstvisningar, samt musikföreställningar utanför äldreboenden och i bostadsområden är bara några exempel på hur konst och kultur användes för att skapa en känsla av gemenskap och normalitet i en onormal, världsomspännande kris. Samtidigt var det kulturskapare som bar en stor del av krisens ekonomiska konsekvenser, något vi fortfarande ser effekter av.

Lärdomen borde vara självklar: samhället kan inte förlita sig på kulturens kraft utan att säkra dess villkor. Ändå riskerar kulturen återigen att hamna i skymundan när säkerhetspolitiken prioriteras.

Försvagar den demokratiska motståndskraften

Demokratier bygger inte motståndskraft enbart med militär förmåga, utan genom att investera i de värden som skiljer dem från auktoritära stater.

Samtidigt måste en avgörande princip värnas: kulturens styrka ligger i dess frihet. Historien visar att det är den fria, ibland kritiska, konsten som ger demokratier deras mjuka makt, inte styrd propaganda. Att värna konstnärlig frihet och armlängds avstånd är en förutsättning för demokratins långsiktiga legitimitet.

Ett annat exempel är Sydkoreas globala genomslag som tydliggör att mjuk makt inte enbart växer ur samförstånd, utan också ur konflikt och spänning. De kulturuttryck som världen omfamnat under det senaste decenniet är i många fall uttalat samhällskritiska.

I diskussioner om hur trygghet, tillit och försvarsvilja kan stärkas, som under Folk och försvar, bör kulturen vara en självklar del av det säkerhetspolitiska samtalet. Det är därför viktigt att även den säkerhetspolitiska arenan ser och uppmärksammar kulturens roll som en del av samhällets motståndskraft.

Det i sin tur innebär också:

• att långsiktigt stärka kulturskaparnas villkor i tider av fred, kris och krig.
• att tydligt värna konstnärlig frihet, även i tider av säkerhetspolitisk och geopolitisk oro.

Att stärka kulturen är att stärka Sverige. Utan gemensamma berättelser finns det ingen gemenskap. Utan gemenskap ingen tillit. Och utan tillit riskerar vår motståndskraft att urholkas, även när hoten är som mest påtagliga.