Ett regelverk som uppmuntrar till visselblåsning är viktigt

situationer där olika missförhållanden upptäcks som bör åtgärdas. Ett sätt att uppmärksamma sådant på är att larma om förhållandena, först till arbetsgivaren, men om inget händer eller om det är akut fara, göra det externt. Men eftersom en arbetstagare är särskilt utsatt i sin anställning och ofta har en beroendeställning till arbetsgivaren behöver hen ett ordentligt skydd mot arbetsgivarens repressalier.

Den 1 juli 2017 fick Sverige en helt ny lag om skydd för visselblåsare i arbetslivet. Den gäller för arbetstagare på hela arbetsmarknaden som larmar om allvarliga missförhållanden i arbetsgivarens verksamhet. Skyddet består av ett förbud mot repressalier från arbetsgivaren. Bryter arbetsgivaren mot detta förbud blir denne skadeståndsskyldig. Huvudregeln är att arbetstagaren först ska larma internt till arbetsgivaren och (om inget händer) externt. Ett externt larm innebär att uppgiften offentliggörs (exempelvis till media eller på annat sätt) eller att man anmäler till en myndighet. Den 23 april 2018 presenterade den Europeiska kommissionen ett förslag till skydd för visselblåsare inom vissa områden kopplade till ett antal EU-direktiv.

Regeringen tillsatte redan i maj 2019 en utredare (justitierådet Inga-Lill Askersjö) för att tillsammans med ett sekretariat och en referensgrupp med experter och partsföreträdare från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna ta fram ett förslag på hur det nya EU-direktivet skulle kunna genomföras i Sverige. Här finns betänkandet Ökad trygghet för visselblåsare, SOU 2020:38.

• Att man upphäver den nu gällande visselblåsarlagen och gör en helt ny lag som inkluderar både skyddet i den gällande lagen och tar med allt som behövs (och lite till) från EU-direktivet. Det har resulterat i en komplex och omfattande struktur för lagstiftningen, som nu omfattar ett 60-tal lagparagrafer.
  
  
• Det är fler kategorier som kan få skydd av det nya förslaget, alltså inte bara arbetstagare, även till exempel egenföretagare, praktikanter och aktieägare.
  
  
• Man har sänkt kraven på det man kan larma om (från ”allvarliga missförhållanden” till, i de flesta fall, enbart ”missförhållanden”) men man har i andra delar i praktiken försvårat för visselblåsaren, man har infört flera nya kriterier för att få skydd.
  
  
• Skyddet består i huvudsak av rätt till skadestånd om arbetsgivaren utsatt visselblåsaren för repressalier.
  
  
• Verksamheter av viss storlek (mer än 50 anställda) kommer att behöva efterleva detaljerade regler om interna larmkanaler och att organisera samt bemanna hanteringen av larm med mera.
  
  
• Förslaget om interna larmrutiner är semidispositivt, det vill säga möjligt för arbetsgivare och fack att ingå kollektivavtal om och de kan då anpassa rutinerna till de egna förhållandena på arbetsplatsen.
  
  
• Flera nationella myndigheter kommer att involveras i att hantera så kallade externa larm. Sannolikt kommer en särskild EU-myndighet också att inrättas som kan hantera vissa larm.

Utredningsförslaget till en ny visselblåsarlag har tyvärr blivit mycket omfattande och komplext och det kommer därför att vara svårt att tillämpa på arbetsplatsnivå och även att veta om man har skydd när man larmar. Vi ser att det för visselblåsaren kommer att innebära svåra bedömningar och det kommer därför sannolikt att verka hämmande för den som funderar på att slå larm och som därför troligen avstår från att larma. Kraven om ”rimliga skäl att tro” kan tyckas självklara och verka okomplicerade men för en visselblåsare som i princip aldrig har full insyn i en verksamhet kan det vara svårt att till exempel veta om (och även ibland ha rimliga skäl att tro att) ett förhållande är rätt/sant och faktiskt har skett. I den svenska lagen ställs inga sådana krav när man larmar internt, det vill säga till sin egen arbetsgivare, men däremot ska visselblåsaren ha befogad anledning för att slå larm externt och ha fog för sina påståenden om missförhållandena som man larmar om. Är inte alla nödvändiga kriterier uppfyllda får visselblåsaren inte skydd. I direktivet, skäl 32, står att den rapporterande personen har rätt till skydd om den hade rimliga skäl att anta att den larmade informationen omfattas av direktivets tillämpningsområde. Detta är en ny och viktig princip som dock inte har förts in i lagförslaget.

Vid det kommande remissförfarandet kommer TCO framför allt att peka på vikten att förenkla och förtydliga det nya lagförslaget, särskilt i de delar som avser skyddet för dem som slår larm i arbetslivet.

Sammanfattningsvis så ser TCO behovet av en rejäl omarbetning av förslaget för att förenkla och förtydliga, särskilt i de delar som avser skyddet för arbetstagare som slår larm i arbetslivet.