Får fler långtidsarbetslösa jobb av fler undantag i turordningen? Vad säger LAS-utredningen själva?

Ett av huvudförslagen i den statliga LAS-utredningen är att alla arbetsgivare, oavsett storlek ska få undanta fem arbetstagare innan turordningen bestäms. Idag får företag med högst 10 anställda undanta två arbetstagare.

Två-undantaget har varit föremål för forskning. Det finns studier som har jämfört företag med 10 anställda eller mindre före och efter två-undantagets införande och studier som jämfört företag som ligger precis över eller under gränsen med varandra. Utredningen redogör i sitt betänkande för dessa studier.

Det är intressant läsning som visar att stödet för att utökade undantag från turordningsreglerna skulle ge stora positiva effekter på arbetsmarknaden är ganska svagt samtidigt som det finns betydande bieffekter som måste beaktas. Redogörelsen för studierna är intressant också eftersom den har nagelfarits av de namnkunniga ekonomer som varit sakkunniga i utredningen.

Vad händer med sysselsättningen?

Ett i den allmänna debatten vanligt förekommande argument för att ett svagt anställningsskydd skulle vara bra är att det gynnar sysselsättningen och sänker arbetslösheten. I den frågan har dock den nationalekonomiska forskningen länge snarare pekat mot att även om det leder till fler nyanställningar och fler uppsägningar så går det inte att dra några säkra slutsatser om nettoeffekterna. Vad gäller det svenska tvåundantaget så citeras en studie (von Below och Skogman Thoursie 2010) som kom fram till att såväl nyanställningar som uppsägningar ökade med 5 procent i de berörda företagen, med en nettoeffekt på sysselsättningen nära noll. Även den ökade rörlighet som detta bidrog till är, sett till arbetsmarknaden som helhet, mycket liten.

Utredningen har även tittat på om begränsningen hänvisar även till en annan studie (Bjuggren m.fl 2018) som ”drar slutsatsen att det är osäkert om tvåundantaget har påverkat sysselsättningstillväxten i de mindre företagen.”   

Hur påverkas de som har svårast att få jobb?

En annan vanlig fråga i ekonomisk forskning om anställningsskyddet är hur det påverkar olika grupper på arbetsmarknaden. Denna aspekt fanns även med i utredningens direktiv, där man pratar om att en arbetsmarknad som ”blir alltmer tudelad mellan å ena sidan personer som har yrkeserfarenhet och längre utbildning – som har lätt att få arbete – och å andra sidan personer utan yrkeserfarenhet och med kort utbildning – som har allt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden”. Många personer hamnar utanför arbetsmarknaden och man är särskild bekymrade över situationen för unga och nyanlända.

I sin sammanfattning av forskningsläget skriver utredningen följande:

Andra studier har undersökt effekterna av tvåundantaget på vilken typ av arbetstagare som anställs. En studie finner att undantaget medförde att fler nyanställda kom direkt från arbetslöshet, vilket tolkas som en indikation på att arbetsgivaren blir mer benägna att anställa arbetstagare där arbetsgivaren upplever en större osäkerhet vad gäller personens produktivitet. Dock gäller ökningen bara arbetslösa med kort arbetslöshetsperiod och de med högre utbildning, det vill säga undantaget tycks ej underlätta för mer utsatta grupper att få en anställning, som till exempel långtidsarbetslösa.  

På en annan plats skriver utredningen om hur omsättningen på den svenska arbetsmarknaden (jobb-till-jobbflöden) är hög jämfört med andra OECD-länder (och ökade näst snabbast 2006-2017) och att vi är ett land där de som blir ofrivilligt arbetslösa snabbt får jobb igen. Problemet är alltså inte bristande dynamik utan att de som står långt bort har svårt att få jobb. För att komma åt det problemet är fler turordningsregler inte någon lämplig åtgärd.

Bieffekter: Sjukfrånvaro och VAB?

En fråga som har fått mycket uppmärksamhet under Coronapandemin är konsekvenserna, för individer och för samhället, av att människor går till jobbet när de är sjuka. Att människor stannar hemma när de är sjuka ses som centralt för smittbekämpningen och så kallad sjuknärvaro har fått står uppmärksamhet.

I ett avsnitt med rubriken ”Undantag från turordningsreglerna påverkade arbetstagarnas produktivitet positivt” citeras fyra studier, tre svenska och en italiensk, varav alla utom en inte handlar om produktivitet utom om frånvaro på grund av sjukdom. Sjuknärvaro ses i dessa studier som en indikator på hög produktivitet. Inte på grund av att arbetsmiljön skulle vara bättre och det i sin tur leda till högre produktivitet utan för att man ser låg sjukfrånvaro som en indikator på arbetstagarnas ansträngning och därmed deras produktivitet. Lite långsökt kan man tycka.

Studien som citeras (Olsson 2009) fann att tvåundantaget ledde till minskad korttidsfrånvaro i de företag som påverkades av reformen jämfört med de som inte gjorde det. Om risken att bli uppsagd ökar blir de anställda mindre benägna att sjukanmäla sig. Här blir maktförskjutningen i arbetsgivarens riktning tydlig liksom de konsekvenser den får i arbetslivet. Är en reform som riskerar att öka sjuknärvaron vad Sverige behöver?

En annan studie av samme författare (Olsson 2017) visar att även föräldrars benägenhet att vara hemma för vård av sjuka barn påverkades av två undantaget. Fast bara pappornas, som minskade. Mammorna vabbade lika mycket som innan. Utredningen kopplar detta till annan forskning som visat att föräldraledighet bland fäder kan uppfattas som en signal på en mindre vilja att göra karriär vilket kan ses som något negativt hos arbetsgivaren.  Mödrars föräldraledighet tycks däremot inte uppfattas på samma negativa sätt av arbetsgivarna. Även detta är ett exempel på hur utredningens förslag går på tvärs med andra samhälleliga mål.

Viktigt att rikta kritiken rätt

Det är dock viktigt att man riktar kritiken rätt. Det är inte utredningens fel att den lägger fram ett förslag som av allt att döma inte får någon effekt på det som i direktiven kommer först i uppräkningen av problem på den svenska arbetsmarknaden. Det är uppdragsgivarens fel. Det är regeringen och samarbetspartierna som bestämt att det är utvigdade undantag från turordningsreglerna som ska föreslås, alldeles oavsett om det är en lämplig åtgärd eller inte. Sedan har utredaren givetvis gjort en del egna val och i turordningsdelen på några punkter gått längre än vad direktiven kräver (en mindre och mer avgränsad utvidgning av undantagen hade varit möjligt) och på någon punkt längre än vad de medger (ändringen av tillräckliga kvalifikationer). 

Vad ovanstående visar är att en mycket viktigt fråga att ställa i den debatt som nu tar vid är om utredningens förslag verkligen är ändamålsenliga. Bidrar de till att lösa några problem på den svenska arbetsmarknaden? Finns det andra lösningar som är mer träffsäkra och som har färre bieffekter. 

Författare: Samuel Engblom, tidigare samhällspolitisk chef på TCO