Hurra, det blev en ny ILO-konvention!

Här kan man läsa konventionen och rekommendationen om våld och trakasserier i arbetslivet

Ett historiskt genombrott

Det var speciellt på flera sätt, så pass att somliga kallar det historiskt. Det är den första konventionen på åtta år och en del hade börjat tvivla på ILO:s förmåga att leverera relevanta instrument för ett modernt arbetsliv. Temat för konventionen är aktuellt och efterfrågat. Vi har nu fått en ny internationell rättighet om ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. Många länder saknar i dag en nationell heltäckande lagstiftning på detta område och internationellt finns det inget i närheten av det här.

När det gäller det färdiga förhandlingsresultatet så är jag både stolt och nöjd. TCO:s särskilt prioriterade områden var i förhandlingarna en stark betoning på könsrelaterat våld, våld och trakasserier som utövas av tredje man  (t.ex. kunder, patienter, elever) och frågor som berör arbetslivet men som har sin grund i våld i hemmet. Alla tre frågorna diskuterades intensivt och omfattas nu av ILO-instrumenten.

Tillämpningen

Dessutom är tillämpningsområdet brett, bredare än vad det brukar vara för ILO-konventioner. Det gäller ett stort antal personkategorier i alla sektorer på arbetsmarknaden och är lika relevant för arbetare som tjänstemän. Konventionen omfattar inte bara våld och trakasserier som sker ”face to face” utan även genom digitala medier. Även de som inte har en konkret arbetsplats utan har ”kontoret på fickan” som frilansare, journalister i fält och plattformarbetare har rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier.

En spännande förhandling

Det har varit  otroligt spännande och jobbiga veckor under förhandlingarna i Geneve. TCO:s ordförande Eva Nordmark kom på en välkommen blixtvisit till Geneve och träffade bland annat ILO:s generaldirektör Guy Ryder och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Särskilt tack för det!

Även om allt kändes positivt och bra så får jag erkänna att jag både var nervös och orolig inför omröstningarna.

Omröstning

Röstsiffrorna talade dock sitt tydliga språk 439
arbetstagar-, arbetsgivar- och regeringsdelegater röstade för konventionen och bara 7 mot, för rekommendationen var motsvarande siffror 397 respektive 12. De som röstade emot vara alla, med ett enda undantag, arbetsgivarrepresentanter. Matematiken går inte riktigt ihop men det beror på att något fler delegater la ned sina röster i rekommendationsdelen än i konventionsdelen. Tyvärr kan jag konstatera att Svenskt Näringslivs representant la ned sin röst i omröstningen om konventionen och röstade mot rekommendationen.   

Men det gick ju bra ändå! När resultatet kom så var det så nära fullkomlig lycka som det kan bli i arbetslivet. Sån glädje! Tack alla som har varit aktiva i det nationella förarbetet och för all pep på vägen. Ni är alla en del av denna framgång!

Men nu börjar arbetet på hemmaplan. Jag upplever att  regeringens engagemang i frågan markant har ökat och regeringen röstade också för både konventionen och rekommendationen.

Vad händer nu?

Sverige har högst 18 månader på sig att analysera dessa nya ILO-instrument och se vad som behöver göras innan den rapporterar till riksdagen om man avser att ratificera konventionen. Jag utgår från att Sverige ser till att skynda på sin interna process så att vi kan bli ett av de första länderna att ratificera konventionen. De två första länderna som ratificerar är viktiga eftersom det rent faktiskt gör att konventionen träder i kraft.

Jag föreställer mig därför att regeringen snarast tillsätter en grupp med arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter och även andra intressegrupper som tillsammans med antingen tjänstemän från Regeringskansliet eller en särskilt utsedd utredare får i uppdrag att systematiskt gå igenom vad som behöver göras i Sverige för att vi ska leva upp till och genomföra konventionen och låta oss inspireras av rekommendationen.

Jag känner mig så motiverad och redo för detta arbete!