Massövervakningen av anställda på jobbet måste regleras

I dag samlas mängder av uppgifter om oss som individer in när vi arbetar. Vi använder passerkortet för att komma in på jobbet och loggar in i olika IT-system för att genomföra våra arbetsuppgifter. Där loggas uppgifter om hur vi arbetar, och i jobbmobilerna lagras uppgifter om exempelvis hälsa. Vi både arbetar och småpratar med kollegor i chattprogram som arbetsgivaren har tillgång till. Uppgifter om sjukfrånvaro och när vi är hemma med sjuka barn registreras. Drogtester genomförs och kamerabevakning blir allt vanligare både i samhället i stort och på våra arbetsplatser.

Fri övervakning – men inget skydd för den anställde?

En del av den kontroll och övervakning som sker i arbetslivet kan vara motiverad och önskvärd även ur den anställdes perspektiv, men hur arbetsgivaren får samla in och använda dessa uppgifter är inte tillräckligt reglerat i lag. Det innebär att det inte finns någon balans mellan arbetsgivarens intresse och behov av att vidta en viss åtgärd och arbetstagarens rätt till personlig integritet. Den lagstiftning som finns på området är fragmentarisk, spretig och mycket svåröverskådlig.

Det här är inget nytt. Vi som fackliga organisationer har påtalat detta länge, och vi har också länge påtalat behovet av att reglera frågan om övervakning i arbetslivet. I en rapport som släpptes i januari i år landar också Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) i samma slutsats.

Myndigheten konstaterar att den nya tekniken har skapat nya möjligheter till omfattande övervakning av anställda, att det är oklart hur omfattande övervakningen i Sverige är och det saknas kunskap om hur utvecklingen sett ut över tid. Myndigheten ser att det finns indikationer på att viljan och det upplevda behovet av att övervaka ökade under pandemin, för att sedan ligga kvar på en högre nivå än tidigare, och konstaterar att denna typ av normalisering av övervakning är vanlig.

Få vågar säga ifrån om övervakning – trots att problemen är kända

IMY poängterar också det viktiga problemet att det kan vara svårt att som anställd utnyttja sina rättigheter i förhållande till sin arbetsgivare, eftersom man kan uppleva att det riskerar ens möjligheter på arbetsplatsen. I rapporten har IMY också tagit fasta på att flera fackförbund vittnar om att övervakning upplevs som ett problem för många medlemmar, men att det är svårt att driva frågorna till exempel i domstol eftersom personen som berörs av övervakningen kan vara rädd för att en sådan process kan leda till negativa konsekvenser i det egna arbetslivet.

Vi kan inte annat än hålla med; den fackliga erfarenheten är att detta är en befogad farhåga. Frågan har utretts vid tre tillfällen, så sent som 2017, och samtliga utredare har landat i att något behöver göras, men ännu har inget skett.

Hög tid för en ny lag som skyddar integriteten på jobbet

Nu måste regeringen ta frågan på större allvar. Digitaliseringen och den tekniska utvecklingen går betydligt fortare än lagstiftningen på integritetsområdet. Regeringen måste snarast tillsätta en utredning med uppdraget att kartlägga, analysera och beskriva hur övervakningen i arbetslivet har förändrats under de senaste åren.

Därefter vill vi att det läggs fram förslag om en ny samlad rättighetslagstiftning som skyddar den personliga integriteten i arbetslivet. Den bör gälla både privat och offentlig sektor och ta sin utgångspunkt i arbetstagares behov av ett förstärkt integritetsskydd, samtidigt som arbetsgivares rätt att leda arbetet respekteras.Då allt fler arbetstagare ser en ökande kontroll i anknytning till arbetet, växer också behovet av ett skydd för den personliga integriteten i arbetslivet. Det är hög tid att göra något åt problemet.

Läs artikeln på gp.se

Johan Lindholm,
ordförande LO
Therese Svanström,
ordförande TCO
Göran Arreus,
ordförande Saco