Positivt med överenskommelse för rättvis omställning

Känt från Parisavtalet är 1,5-gradersmålet. Det säger att våra samhällen ska sträva efter att hålla den globala uppvärmningen under detta – i alla fall om vi ska reducera riskerna med klimatförändringarna.

Mindre känt är att det ska ske genom så kallad rättvis omställning, eller ”Just Transition” som det står i avtalets inledning. Kanske mindre känt för att det länge saknades en gemensam syn på vad denna rättvisa omställning ska innebära.

Tills försommaren 2023.

Överenskommelse för rättvis omställning

Efter nära två veckor av hårda förhandlingar i FN-organet ILO och årets internationella arbetskonferens (ILC) i Geneve, vars startskott gick av på själva världsmiljödagen, är vi i fackföreningsrörelsen nämligen överens med arbetsgivare och regeringar.

Vi har nu något som kan liknas vid en överenskommelse med ett antal slutsatser (conclusions på ILO-språk) som utgör själva utgångspunkten för den rättvisa omställningen. Dokumentet är centralt för förståelsen av vad rättvis omställning innebär, inte minst genom att det ger politisk tyngd åt ILO:s riktlinjer för en rättvis omställning. Lika central betydelse för den rättvisa omställningen ges åt ILO självt, den enda trepartssammansatta FN-institutionen.

Vägen hit var emellertid varken kort eller rak. Det krävdes åratal av krav från Världsfacket, av vilket TCO är en del, för att frågan denna försommar till slut skulle landa på dagordningen. Väl på plats i Geneve fordrades inte mindre än tolv sammanträden i plenum – ibland med nattmanglingar. Hela 152 ändringsförslag vittnar om en engagerad församling.

Vad innebär den rättvisa omställningen?

Den rättvisa omställningen handlar bland annat om att vi i fackföreningsrörelsen ska involveras i omställningen genom så kallad social dialog, eller partssamtal som vi säger här i Sverige. Det kan, beroende på frågans art, ske i tre- eller tvåpartskonstellationer, alltså både med regeringar och arbetsgivare, eller mellan oss i fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna.

Dels handlar det också om makroekonomiska aspekter såväl som om en närings- och industripolitik som, med sociala och miljömässiga hänsyn, ska stimulera en omställning bort från utsläppstunga ekonomiska aktiviteter. För detta krävs att arbetstagare är rustade för en arbetsmarknad i förändring. Således krävs investeringar i utbildning och livslångt lärande, liksom i en aktiv arbetsmarknadspolitik, arbetslöshetsförsäkringar och offentlig sektor.

För oss i Sverige kokar den rättvisa omställningen kort sagt ner i den svenska modellen. Dock med tillägget att vi inte kan eller får ha en produktion eller konsumtion som överskrider de planetära gränserna, eftersom jordens resurser är ändliga.

Vilka frågor drev TCO?

När jag och Lise Donovan från TCO landade i ett soldränkt Geneve gjorde vi det som två av inte mindre än femtusen entusiastiska delegater från jordens alla hörn. I den kommitté jag satt i var vi cirka 300 deltagare. Det kan tyckas övermäktigt.

Icke desto mindre hade vi valt ut några viktiga frågor som bedömdes som viktiga för en representant för TCO att driva. Här fanns frågan om den offentliga sektorns betydelse för en rättvis omställning, jämte offentlig upphandling baserad på sociala och miljömässiga villkor, samt vikten av utbildning och livslångt lärande.

På dessa punkter tycker jag att vi och våra allierade lyckades ganska bra. De finns nämnda i slutsatserna (även om de kunde ha utvecklats än mer). Särskilt nöjda blev vi när ordförande, halv tolv på natten, låste fast betydelsen av offentlig upphandling i slutsatserna. Här kan man betänka att offentlig upphandling utgör cirka 12 % av BNP i OECD-länderna (i Europa förstås ännu högre). Om denna upphandling sker mot miljömässiga och sociala krav är mycket vunnet.

Vad händer nu?

Nästa steg blir att i vår nationella kontext ständigt påminna om vad Sverige liksom resten av det globala samfundet i Geneve nu förbundit sig mot. Regeringens uppgift blir att översätta ILO:s slutsatser till svenska förhållanden: De måste omsättas i praktisk politik; i lagstiftning, i regleringsbrev och budgetprioriteringar.

Även vi i fackföreningsrörelsen behöver svara upp och formulera våra klimat- och arbetsmarknadspolitiska ambitioner. Såvitt jag vet är det på väg att ske runt om i Norden, bland våra fackliga systerorganisationer liksom här hos oss på TCO. Vi i fackföreningsrörelsen behöver också fundera på vår särskilda roll som en aktiv och förhandlande part, med både makt och inflytande att driva fram en rättvis omställning.