Svenskt bistånd kommer att behövas – nu ännu mer än förr

Sällan har det rapporterats så mycket om utvecklingsfrågor som det gjorts sedan Vita huset beslöt att frysa USA:s internationella bistånd. Inte undra på. Stora värden, inte minst människovärdet, står på spel.

Det har rapporterats om att 20 miljoner människor, inklusive 500 000 barn, kommer drabbas av att USA rycker undan mattan för sitt globala AIDS-program. Annat stöd som dragits in är regnskogssatsningar i Amazonas, vård i Syrien och utbildningsprogram i Mali. USA har varit den enskilt största givaren världen över, med nästan dubbelt så mycket stöd som tvåan Tyskland.

Men det är inte bara det humanitära biståndet som drabbats. Därutöver skadeskjuts även de långsiktiga globala satsningarna på fattigdomsbekämpning, demokrati och civilsamhällen. Inte minst påverkas de amerikanska fackens biståndsarbete, en mycket oroande utveckling. Hundratals sägs upp på det amerikanska solidaritetscentret (de amerikanska fackens motsvarighet till Union to Union), samtidigt som avtal och utvecklingsprogram abrupt har sagts upp i Syd- och Mellanamerika, Afrika och i Sydostasien. Konsekvenserna för det fackliga demokratiarbetet kommer bli ödesdigra.

Andra krafter kan fylla det tomrum USA lämnar efter sig

För vem är det som säger ifrån, demonstrerar och med alla till buds stående medel försöker hålla emot när samhällen blir mindre demokratiska? I vårt närområde är Belarus ett gott exempel, där facken var drivande i protesterna mot Lukasjenko i samband med valen 2020.

Fack och civilsamhällen är livsviktiga för demokratier och i förlängningen för freden. Den nuvarande amerikanska administrationens attack på sitt bistånd är hänsynslöst och brutalt. I det här perspektivet ska man ha i bakhuvudet att andra krafter, som inte alls delar vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter, lurar i vassen. Jag tänker här på länder som Kina och Ryssland, som snart kan fylla det tomrum som USA lämnar efter sig.

Den här utvecklingen kastar ett litet annat ljus på den svenska biståndsdebatten, inte minst eftersom Sverige, relativt vår storlek, varit en betydande givare. På samma sätt som att det spelat roll att Sverige haft höga ambitioner i klimatpolitiken, har det spelat roll att Sverige haft höga biståndsambitioner genom att avsätta en procent av sin BNP till just bistånd. Andra länder har sett upp till Sverige och vi har haft ett betydande internationellt inflytande på dessa områden.

Kraven på mer bistånd bör vara högljudda

När nu enprocentsmålet övergetts och det svenska biståndet, i synnerhet stödet till civilsamhällena, är på väg att reformeras i grunden, bör svensk och europeisk biståndspolitik betraktas i perspektivet av det som sker i USA. Svenskt bistånd kommer att behövas, mer nu är förr. Det samma gäller för andra europeiska länder. Och kraven på mer bistånd bör vara minst lite högljudda som de på upprustning. Det ligger i Sveriges egenintresse att vi har fred på vår jord, att civilsamhället är starkt och att och demokratierna blomstrar. Det är långt dit. Men Sverige måste gå före. Det är inte för sent att återta rollen som ett litet land som går före. Vi har råd med det.