Syrefattigt för demokratin i världen

Det har länge varit känt att situationen för fackligt aktiva i många länder minst sagt varit utmanande, om jag får lov att drista mig till en underdrift. Förföljelser, frihetsberövanden och svartlistningar hör till den fackliga vardagen i många länder. Bland de tio värsta platserna för fackligt aktiva på jorden återfinns länder som Belarus, Guatemala och Myanmar. 

Det är några av slutsatserna i årets globala rättighetsindex Global Rights Index (GRI), en undersökning som i juni varje år släpps av Världsfacket (ITUC). 

Fackliga rättigheter försämras i Europa 

En nyhet i årets rapport är att vårt gemensamma fackliga syre snabbt reduceras även här i Europa - och i Norden. Givetvis är det svårt att jämföra oss med länder som de ovan nämnda, där fackligt aktiva tvingats fly sina hemländer för att de valt att stå upp för sina arbetskamrater och sina demokratiska fri- och rättigheter. Men i Finland, liksom i Belgien, Frankrike och Schweiz, har dess regeringar aktivt verkat för att begränsa strejkrätten eller på andra sätt gjort livet surt för såväl fackligt aktiva som för arbetstagare i stort. Liknande rapporteras från Storbritannien, flera länder på Balkan och lågoddsaren Ungern. 

Inte heller från arbetsgivarhåll har man missat tillfällen att försöka begränsa fackens inflytande. Här har det på olika platser i världen handlat om att försöka påverka demokratiska val inom fackföreningar och genom bildandet av så kallade gula fackföreningar, som i varierande grad är styrda av arbetsgivare eller regeringar. Samtidigt läser vi här hemmavid om arbetsgivare som vägrar teckna kollektivavtal och tagit in strejkbrytare för att underminera lagliga fackliga stridsåtgärder. Mönstret går igen. 

Demokratin i världen mår inte bra 

Lägger man ihop resultaten från rättighetsindexet tillsammans med slutsatser från andra demokratiundersökningar, som t.ex. det Göteborgsbaserade demokratiinstitutet V-Dem eller Reportrars utan gränsers pressfrihetsindex, framträder en dyster bild. Demokratin i världen mår helt enkelt inte bra. Det här hänger förstås ihop med de stegvisa landvinningar som auktoritära krafter under det senaste decenniet gjort i de allmänna valen, världen över. Det nyligen avklarade Europaparlamentsvalen är ett sådant exempel. 

Väl vid makten söker de tysta civilsamhället genom att på olika sätt vädra ut det demokratiska syret. Här är även fackföreningsrörelsen en måltavla. Varför, kan man fråga sig? Det enkla svaret är förstås att den fria och demokratiska fackföreningsrörelsen har en förmåga att mobilisera arbetstagare samt formulera krav och på så sätt mana fram en opposition, vilket i sin tur kan utgöra ett hot mot en auktoritär ledare. För honom (ofta en man) är det därför viktigt att dels begränsa fria mediers utrymme att producera oberoende och granskande journalistik. Det kan göras på olika sätt. Man kan minska budgeten för public service eller stigmatisera olika medier och enskilda journalister. Dels handlar det också om att på olika sätt begränsa, pacificera eller hota och skrämma olika organisationer inom civilsamhället som har en potentiell förmåga att mobilisera en opposition, som t.ex. fackföreningsrörelsen. Just detta har faktiskt skett, bland annat i Belarus som även detta år innehar en bottenplacering när det gäller rätten och möjligheten att utöva sina fackliga rättigheter.  

Vi måste kämpa för rättigheter

Årets rapport om rättighetsindex är en dyster läsning. Bara två länder, Brasilien och Rumänien, har putsat på sina resultat och fått en bättre placering, medan tretton länder har sämre resultat än förra året. Det sätter ljuset på att demokratiska och fackliga rättigheter inte är något vi kan ta för givet, utan något vi hela tiden måste kämpa för - vilket också är ett av skälen till varför den svenska biståndspolitiken är så viktig.