Angiverilagen är en riktigt dålig idé!

Tänk att du arbetar som sjuksköterska på en akutmottagning och det kommer in en kvinna som behöver omedelbar vård. Du hjälper henne förstås. Liv går före lov. Men du måste i något läge fråga henne om hon har rätt att vara här i landet. Har hon inte det ska du direkt efter anmäla henne till polisen. Det innebär i praktiken att den rätt till akutvård som i dag finns för alla som befinner sig i Sverige kommer till ett högt pris. Och att tjänstemän, så som sjuksköterskan, inte bara ska rädda liv – hen ska också gå emot sin yrkesetik och agera angivare. Frågan är hur många utsatta människor som kommer att våga ta kontakt med sjukvården? Och på vilket sätt det motverkar ett än större skuggsamhälle?

Det här inlägget handlar om den så kallade angiverilagen som regeringen vill införa för alla dem som arbetar i den offentliga sektorn. I tisdags talade jag om detta på ett seminarium arrangerat av Tisdagsklubben, där också Sacos ordförande Göran Arrius, LO:s förste vice ordförande Louise Olsson och Civil Rights Defenders ordförande Hanna Gerdes medverkade.

Hjälpbehov spelar ingen roll

Självklart ska den som fått avslag på sin asylansökan lämna landet. Men, frågan är hur sådana beslut ska verkställas. Om vi verkligen vill ha ett samhälle där vi anger varandra eller om uppdraget ska vara kvar där det hör hemma. Hos Polisen och Migrationsverket, i vissa fall hos Kriminalvården. Nu utreds hur ett regelverk som gör att den som arbetar i offentlig verksamhet måste ha koll på om de människor som vänder sig till dem befinner sig lovligt i Sverige kan utformas. Är de här olovligt ska det rapporteras till polis eller annan myndighet så att detta kan åtgärdas. Som det verkar kommer det inte att spela någon roll hur stort hjälpbehov personen har eller om det finns en rättighet i svensk lag eller internationell rätt till den vård eller annat som personen uppsökte förvaltningen för att få stöd och hjälp med.

Tilliten till offentlig verksamhet kommer minska

Med ett sådant regelverk kommer tilliten till den offentliga verksamheten och till de som arbetar där att minska. De som befinner sig i Sverige olovligt men som är i behov av hjälp och stöd kommer inte att söka det från den verksamhet som omfattas av regelverket. Risken är att de kommer vara rädda för alla som representerar det allmänna och undvika all kontakt. Det kommer i förlängningen att innebära att det skuggsamhälle som partierna bakom Tidöavtalet vill bekämpa kommer att växa i stället för att minska.

Fler frågor än svar om hur angiverilagen ska fungera

Det finns många obesvarade frågor om hur denna angiverilag ska fungera. Vad händer med den tjänsteman som inte ställer frågan om personen på andra sidan skrivbordet eller i sjukhussängen befinner sig lovligt i landet? Vad händer om man underlåter att rapportera att någon gör det? Ska den tjänstemannen straffas, och av vem? Om dennes arbetskamrat upptäcker att rapportering inte sker trots att förutsättningarna föreligger, ska kollegan då i sin tur vara skyldig att ange det till sin chef eller till polisen? 

Det är inte så man grundar tillitsfulla relationer på arbetsplatsen och i samhället. Men det är så man skapar ett angiverisamhälle där ingen vågar lita på någon annan och där man blir rädda för varandra.

Ändamålet, att ha en reglerad migrationspolitik där de som fått ett slutligt beslut om att inte få stanna i Sverige också lämnar landet, helgar INTE dessa medel.

TCO är emot införandet av en angiverilag. Hela grunden för en sådan lag, oavsett om det är med eller utan undantag för vissa yrken, arbetsuppgifter eller verksamheter, bygger på en oförsvarbar syn på våra medmänniskor, skapar ett misstänksamt samhälle där tilliten till de offentliga institutionerna och dess tjänstemän kommer att minska och i förlängningen därför skada den liberala demokratin.  Idén om att införa ett regelverk som bygger på att hela den offentliga sektorn blir ett migrationspolitiskt verktyg där man ska ange varandra, är en riktigt dålig idé.