Therese Svanströms tal på Finansförbundets kongress 2025

Kära fackliga vänner,

Tack för att jag får vara här med er idag.

Att samlas till kongress är att samlas för framtiden.

Det är stort.

Det är viktigt.

Det är att ta ansvar och visa sitt engagemang i praktiken.

Det är ett tillfälle att tillsammans forma det arbetsliv och samhälle vi vill ha. Och det är alltid viktigt. Men just nu väldig, väldigt viktigt.

Ni står dessutom inför en spännande tid, eftersom ni ska välja ny förbundsordförande. 
Ulrika kommer att lämna stafettpinnen vidare, jag återkommer till det, men jag vill understryka att det vi gör tillsammans i TCO-familjen, det vi gjort tillsammans är så otroligt viktigt, särskilt i tider som dessa.

Det är mycket som står på spel. Inte minst då mycket av det vi tidigare kunnat ta för givet nu utmanas. 
Det gäller särskilt i den stora världen, där den regelbaserade världsordningen kanske inte längre existerar. Och där konflikterna är allt för många.

Men vi måste också vara uppmärksamma på vad som händer härhemma.

Här måste vi värna om tjänstemannens oberoende, stå stadigt i våra värderingar och se till att vi inte avviker från kursen att satsa på det som bygger Sverige starkt.
Där spelar vår svenska modell en avgörande roll. Där spelar fackföreningsrörelsen en avgörande roll. Där spelar ni och ert engagemang en avgörande roll. Vi har fått välstånd, välfärd och reallöneökningar tack vare ett gemensamt arbete med en tydlig målsättning. 
Att människor ska ha det bra på jobbet.
Och många har fått det bättre.

***

Men det finns fortfarande mycket kvar att göra.
Låt mig ta ett exempel på det.

I mitten av september skrev TCO/jag en artikel i Expressen om att människor som invandrat till Sverige faktiskt bidrar till vårt samhälle. 
Att det inte var en kris eller katastrof för Sverige att många människor kom hit under 2015.
Det var inte på riktigt en kris för oss. 
Det var en kris för dem som tvingades fly.

Och det kan jag säga, detta rörde upp känslor. Givetvis många positiva sådana – det verkar finnas ett sug efter röster som är stolt över att vi lyckades ganska bra med uppgiften att se till att de som kom hit kunde bidra till samhället. Och siffrorna talar sitt tydliga språk:

• Vi har nu 400 000 fler utrikesfödda som är sysselsatta sedan 2015. Antalet svenskfödda är detsamma nu som då.
• Vi har kortat etableringen på arbetsmarknaden från 7–9 år till 3–4 år. 
• Av de 35 000 ensamkommande flyktingbarn som kom då har 8 av 10 jobb. Fler än svenska ungdomar i samma ålder.

Detta är fakta. Fakta som väckt många hejarop. Men som också väckt orimligt mycket ont blod. En ilska som uttrycks i både hot och hat.

“En marxistist i knytblys” hör till ett av de mer kreativa omdömena jag fått.

Men. Dom som skriker högst ska inte få vinna.

***

Det jag beskriver är bara ett exempel på att vi en gång för alla, behöver göra upp med den rasism och diskriminering som utgör ett stort hinder på arbetsmarknaden. Men som också bygger murar mellan oss som medmänniskor.

Och det kan inte vara så att en uppskruvad samtalston är det som ger avtryck, i debatter, i sociala medier, ja till och med i vissas ledarskap.

Och i tävlan om att höras mest, ser vi nu en politisk kapplöpning om vem som kan vara hårdast mot människor som inte är födda i Sverige – eller som kanske är födda här, men har föräldrar som kommer från någon annanstans. Trots att faktum är vi inte klarar en dag utan deras insatser på svensk arbetsmarknad.
Det är en tävlan som inte bara är tröttsam, utan också djupt skadlig. Skadlig för vår tillväxt, för vår välfärd – men framför allt för vår sammanhållning.

När tandläkaren, hissreparatören, tunnelbaneföraren, taxichauffören, banktjänstemannen – människor som varje dag gör sitt allra bästa för att bidra – möts av misstänksamhet och stängda dörrar, då förlorar vi något grundläggande.

Då förlorar vi det samhälle där det är viktigare att skapa plats än att ta plats. 

***

Vi vet att det är i det lyssnande, i det samverkande, i det respektfulla samtalet som verklig förändring sker. 
Fackföreningsrörelsen är inte byggd på att dominera och härska– den är byggd på solidaritet. På att vi lyfter varandra, inte trycker ner andra. På att vi organiserar oss, inte isolerar oss.
När det som igår kändes stabilt, idag kan vara i gungning. Inom politiken, ekonomin, teknologin, arbetslivet. Demokratin.
När omvärlden känns osäker, då behöver vi gemenskap. Vi behöver sammanhang.
Vi behöver fackföreningsrörelsen. 

Och vi behöver er i Finansförbundet.

Ni är en viktig länk i vår gemenskap – mellan de stora och de små, mellan olika branscher och perspektiv. Ni bidrar med kunskap, med erfarenhet och med en stark röst för era medlemmar. Och ni gör det med integritet, med kraft och med ett stort hjärta.

Och allt detta är du en så tydlig budbärare av och symbol för Ulrika. 
Därför känns det extra viktigt för mig att få säga några ord direkt till dig.

När du nu lämnar efter tolv år så gör du det med så mycket uträttat. Tolv år av ledarskap, av strategiskt arbete, av facklig kamp. 
Tolv år av att bygga ett starkt Finansförbund – och ett starkare TCO. Jag är så glad över att vi har funnits vid varandras sida under en del av den tiden.  

Som ordförande har du varit en tydlig röst i TCO:s styrelse. Du har bidragit med en förmåga att se helheten, med skärpa, med klokskap och med ett genuint engagemang för medlemmarna. Du har varit en brobyggare, en pådrivare och en trygg punkt. Och du har gjort skillnad – för ditt förbund, för TCO och för hela den fackliga rörelsen.

Som jag nämnt kan ledarskap kan ta sig många uttryck. I ditt fall har det präglats av tydlighet, beslutsamhet och ett starkt fokus på det fackliga uppdraget. Du har satt riktningen, stått stadigt i stormen och varit en drivande kraft i både Finansförbundet och i TCO.

Så jag vill rikta ett stort och varmt TACK för allt du gjort för Finansförbundets medlemmar och för TCO.

Nu kommer du Ulrika fylla dina dagar med andra aktiviteter. Och vi – jag ser fram emot ett lika gott samarbete med din efterträdare – kommer att fortsätta det arbete du så länge varit en del av. 
Det framtidsinriktade, det lösningsfokuserade. Det som ser till helheten.
Det är där vi vill vara. Och de frågor som står högt på dagordningen för TCO, som demokrati, kompetensförsörjning och klimat - är inte separata frågor. De hänger också ihop.

Den gröna omställningen kräver nya kompetenser. Kompetens kräver utbildning och trygghet. Och trygghet är grunden för ett demokratiskt samhälle.

***

Att vi är tolv förbund i förening, med snart 1,3 miljoner medlemmar ger oss en styrka och möjlighet att påverka – på arbetsplatserna, i politiken och i samhällsdebatten.

Men det kräver att vi orkar. Att vi vågar. Att vi fortsätter vara den röst som står upp för det som är rätt – även när det blåser. Och jag vet – att det ibland är tufft för er. På arbetsplatserna, vid kaffeautomaterna, i lunchrummet att ta de samtalen.

Vi vet att arbete är mer än försörjning. Det är identitet, gemenskap och framtidstro. Därför måste vi säkerställa att människor har möjlighet att ställa om, utvecklas och känna trygghet – oavsett var de befinner sig i arbetslivet.

Vi talar ofta om hur AI förändrar arbetslivet, hur klimatförändringar påverkar våra samhällen och hur kompetensbehoven skiftar snabbt. Men bakom dessa stora rubriker finns riktiga människor.

Som Fatima, som efter 15 år i banksektorn plötsligt står inför att hennes arbetsuppgifter automatiseras – och undrar om hon får möjlighet att ställa om. 

Eller Jonas, som jobbar med hållbarhetsfrågor men ser hur omställningen bromsas av otydliga politiska besked. 

Eller Elin, nyutexaminerad och full av idéer, men som möts av osäkra anställningar och brist på handledning.

Det är deras verklighet vi måste utgå ifrån. Det är deras framtid vi måste försvara. Och det är deras röster vi måste bära in i politiken, in i debatten, in i besluten.

***

Därför måste vi vara den kraft som erbjuder hopp. Som visar att framtiden går att påverka. Att vi står upp för demokratin, för rättvisa villkor och för ett arbetsliv som fungerar för människor. Och vi måste göra det med respekt. Med hövlighet. Med en ton som bygger tillit, inte misstro.

Jag tror på optimism som drivkraft. Inte som en glättig fasad, utan som ett aktivt val – att se möjligheter, att tro på förändring, att våga hoppas.

I en tid där det är lätt att fastna i oro, behöver vi ge varandra något att längta till. 
Som att en bättre framtid är möjlig. 
En arbetsmarknad där människor får växa, bidra och känna mening. Det är inte bara en facklig uppgift – det är en samhällsuppgift.

För det är när vi kan diskutera och debattera fritt – på fikat, på kongresser, i riksdagen – utan rädsla för hot eller hat, som vi kan fatta välgrundade beslut som gynnar hela samhället.

Det skulle jag också vilja vara en bärande del i vårt arbete under det valår som vi snart går in i.

Samtalstonen.

Hur debatten förs, att vi kan ha respekt för varandras åsikter. Kan föra diskussionen framåt utan att medvetet misstolka varandra eller vara oförskämd.

Valet behöver också handla om läget på arbetsmarknaden och hur vi kan få till en vettig politik som faktiskt gör att alla dem som idag inte har en arbetsplats att gå till och egen försörjning också kan få ett jobb. 
Ett eget arbete har alltid varit och kommer alltid att vara den viktigaste ingrediensen för både trygghet och frihet.

Det behövs också en tydligare klimatpolitik och en diskussion kring klimatfrågan och att grön kompetens är en konkurrensfördel för Sverige. Vi vill ju att jobben ska skapas här, där vi har schyssta villkor och löner. Och dessutom så måste utsläppen minska, för att vi ska nå våra åtaganden i Paris-avtalet och ha en planet att leva på även i framtiden.

Och ett område som behöver lyftas högre upp, där vi faktiskt backar nu, inte minst värderingsmässigt, är jämställdheten.

Där gör TCO och medlemsförbunden skillnad, den fakta vi tar fram gällande föräldraförsäkringen till exempel används redan av företag i utbildande syfte. Ni vet det där med att gapet gällande löner börjar växa när barnen kommer. 

***

Men nu befinner vi oss också i en situation då grundläggande värderingar, då vunna segrar på jämställdhetsområdet inte längre kan tas för givna. Det visar sig tydligt när USA: s försvarsminister delar vidare uppfattningar om att kvinnor kanske inte borde ha rösträtt. 
Vi är inte där än i Sverige, men det är oerhört allvarliga signaler som kommer från andra sidan Atlanten. När det kommer till jämställdhet, behöver vi alltid stå stadigt och fortsätta driva på för ett mer jämställt samhälle.

Mina vänner.

Låt den här kongressen bli en startpunkt för ert nästa kapitel. Ett kapitel där ni själva är med och formar den. Där ni visar att den fackliga rörelsen inte bara är en trygghet i osäkra tider – utan en drivkraft för framtiden.

Så låt oss inte bara samla kraft – låt oss använda den. Vi är alla en del av en stark tjänstemannarörelse och även om vi har mycket kvar att göra, så gör vi det tillsammans. Vi har varandras ryggar och vi hjälps åt.

Tack för ert engagemang och tack för att ni lyssnat!