Therese Svanströms tal vid manifestation på Fria Ukrainas Plats 6/9

Kära vänner,

Tack för att ni har kommit hit, till Fria Ukrainas plats, outtröttligt, vecka efter vecka, i ett och ett halvt år.

Så lång tid har det gått sedan Putin – brutalt och orättfärdigt – invaderade Ukraina.

Tusen och åter tusen har dödats och skadats. Brutala krigsbrott har begåtts. Skolor, barnsjukhus och humanitära korridorer har beskjutits. Hela städer har lagts i ruiner.

Vi frågar oss – varför?

För att Putins regim lever i en föreställning där den starkes rätt regerar. Där han tar sig rätten att invadera ett annat land.

Vi måste vara uthålliga. Han får inte lyckas. Ukrainas sak är vår sak.

Kära vänner. Här, där vi står, finns en symbolik som är svår att undgå. Där borta (bakom er) har ni uttryck för autokratins och det odemokratiska styrets högborg. Tvärs över gatan har vi Tidningshuset, demokratins fästning. Och mitt här emellan ligger Fria Ukrainas Plats, som en försvarslinje mellan demokrati och diktatur.

För Ukraina är varje dag en kamp för landets demokrati, men det är också en kamp för vår. Mot allt det mörker som Putins regim står för. Längs fronten möter rätten till frihet kallt stål. Låt oss inte glömma detta.

Jag säger det igen, Ukrainas sak är vår sak. Vi – frihetens och demokratins förespråkare – måste påminna oss själva, varje dag, om den orätt av historiska proportioner som Ryssland gör sig skyldig till.

I dag är en sådan dag, det var en sådan dag idag. Men varje dag hoppas vi att det ska vara den sista. Även om freden verkar långt borta.

För oss i TCO, liksom hela den svenska och europeiska fackföreningsrörelsen, är kampen för frihet och demokrati existentiell. Vi är en del av freds- och demokratirörelsen.

För utan frihet och utan demokrati, finns inga fria fackföreningar. I en sådan miljö kan inte journalister verka fritt. Inte den fria konsten, inte heller den fria akademin. Det är kärnvärden ukrainarna kämpar för. De vägrar låta sig kuvas, kväsas, knäckas.

Och handlingar spelar roll. Symboler är viktiga, inbjudningar skickar signaler. När vi i förra veckan nåddes av beskedet av att Nobelstiftelsen ska bjuda in Ryssland och Belarus till prisceremonin reagerade vi därför kraftfullt. Att Nobelstiftelsen sedan ändrade sig var därför nödvändigt.  

Samtal och dialog är nästan alltid vägen framåt och ska värnas. Men ibland har gränser passerats och dialog måste föregås av andra handlingar. Ukrainas folk ska alltid veta att vi har deras rygg. Att engagemanget från Europa och världen inte falnar. Varenda ukrainare ska i sin vardag veta att vi inte tröttnar, att vi står stadigt. Det ska också gälla anrika svenska institutioner.

För precis som vi som står här idag, vill ukrainarna utöva och ta del av den konst de vill; skriva och läsa böcker och tidningar som de vill; dem vill organisera sig som de vill. yttra sig som de vill. Att låta Ryssland och Belarus delta och bjuda in dem i den gemenskap en prisceremoni för ett av världens finaste priser innebär, det skickar helt fel signaler.

Ukrainare vill leva i ett fritt, självständigt och demokratiskt Ukraina. Det vill inte dessa två länder. Framförallt inte Ryssland.

Det ukrainska folkets heroiska försvar av sitt land och sin frihet, för hela Europa och för den fria världen förtjänar att vi gemensamt håller linjen att fortsätta fördöma det ryska agerandet.

Vi ska fortsätta visa att vår solidaritet med det ukrainska folket och dess strävan för frihet och demokrati är massivt.

Vi fördömer krigsbrotten. Vi fördömer aggressionen.

Vi kräver att Ryssland omedelbart och ovillkorligen drar tillbaka alla ryska styrkor från Ukraina.

Vi kräver fred i Ukraina nu.

Slava Ukraini.