Våga lita på partsmodellen – även när det gäller arbetskraftsinvandring

Det främsta problemet med förslaget är att det riskerar att bli ett slag i luften, eftersom det inte rår på ett vanligt förekommande missbruk på arbetsmarknaden, nämligen att exploaterade arbetskraftsinvandrare inte får den lön eller de villkor som de har lovats av sin arbetsgivare. Det är inte bara TCO som ser den risken, det kom även regeringens egen utredning fram till, SOU 2021: 88 Ett förbättrat system mot arbetskraftsexploatering. 

Höjt försörjningskrav är ett nålstick på den svenska partsmodellen 

Det finns även djupare problem med förslaget genom att det innebär ett rejält nålstick på bärande delar av den svenska partsmodellen som rör ansvarsfördelningen på arbetsmarknaden mellan staten och arbetsmarknadens parter. Det är parterna som sätter lönerna på den svenska arbetsmarknaden, inte staten. Vi tror inte att avsikten med förslaget om inkomstkrav är att införa minimilöner, men befarar att försörjningskravet kan få en normerande effekt på arbetsmarknaden och att arbetsgivare kan komma att uppfatta försörjningskravet som en minimilön.  

Det behöver också nämnas att det redan finns minimikrav på lön och villkor för arbetstillstånd i Sverige som är anpassade efter förhållandena på den svenska arbetsmarknaden – nämligen krav på att lön och villkor ska vara i nivå med kollektivavtal eller branschpraxis. Och det är naturligtvis arbetsmarknadens parter som har kommit överens om innehållet i kollektivavtalen.  

De kollektivavtalade överenskommelserna har dessutom varit en framgångsmodell för Sverige genom att på lång sikt stärka parternas ansvarstagande för förhållandena på arbetsmarknaden samt ge en stabilitet och trygghet som avundas i många länder. Så argumenterade de svenska parterna och de flesta svenska politiker i förhandlingarna i EU om införande av minimilöner – som Sverige nu har undantagits.  

Det fackliga arbetet bidrar med lösningar 

Historiskt sett är det fackförbunden som har drivit på för förbättringar och förhandlat med arbetsgivarna och därigenom åstadkommit rimliga villkor för de allra flesta på arbetsmarknaden. TCO menar att fackförbunden har goda möjligheter att göra samma sak och åstadkomma drägliga villkor även för arbetskraftsinvandrare om de ges rätt förutsättningar för att lyckas.  

Det är vår uppfattning att myndigheter genom generella regleringar får mycket svårt att skapa rimliga villkor på arbetsmarknaden eftersom generella regleringar sällan passar hela arbetsmarknaden. Myndigheter kan dessutom inte vara närvarande och företräda utsatta människor som ett fackförbund kan.  

Arbetskraftsinvandrare behöver en stärkt ställning på arbetsmarknaden  

I stället för regleringar som inte är kompatibla med den svenska partsmodellen och som försvagar fackens möjligheter att företräda arbetstagarna, efterlyser TCO förändringar som stärker arbetskraftsinvandrares ställning på den svenska arbetsmarknaden. Arbetskraftsinvandrare bör till exempel ha större möjligheter att själva eller genom sitt fackförbund kräva den lön och de villkor som de har rätt till. Exempel på förändringar som kan bidra till att rätta till arbetskraftsinvandrares ofta utsatta position innebär att lindra beroendeställningen till arbetsgivaren. Det menar TCO kan uppnås genom att det införs en rätt till skadestånd till arbetstagare som utnyttjas av sin arbetsgivare, samt ytterligare möjligheter för arbetskraftsinvandraren att stanna i Sverige för att kräva de villkor som han eller hon har rätt till.