Släng angiverilagen i papperskorgen

Debattartikeln är publicerad i flera lokaltidningar, bland annat i Gefle Dagblad 24 oktober.

I slutet av november ska den utredning som regeringen har tillsatt presentera hur ett förslag på en så kallad informationsplikt skulle kunna införas i Sveriges. Förslaget kan komma att innebära att offentliganställda ska vara skyldiga att anmäla till Polisen och Migrationsverket när de misstänker att någon de träffar i arbetet inte har rätt att vistas i Sverige. Vi  kallar det för vad det är: en angiverilag. I praktiken skulle det innebära att sjuksköterskan kan behöva ange personen de nyss vårdat på akuten eller att socialsekreteraren tvingas rapportera familjen som den nyss har hjälpt i en svår situation. 

Från tjänstemannakåren har vi ett tydligt budskap till regeringen: släng angiverilagen i papperskorgen. Som sjuksköterska, socialsekreterare eller lärare är det ditt jobb att stötta, hjälpa och bygga en förtroendefull relation, inte att agera gränspolis. I grund och botten handlar det om vilket land Sverige ska vara. Givetvis ska de som får avslag på en asylansökan också lämna landet, men vi tjänstemän vill inte bidra till att bygga upp ett samhälle där de som ska stå för trygghet och stabilitet får uppdraget att ange andra.

Om regeringen går vidare med förslaget kommer vårt samhälle förändras på ett genomgripande sätt. Det skulle utmana mänskliga rättigheter, som rätten till utbildning och vård, försämra tilliten till det offentliga och bidra till att det skuggsamhälle, som partierna bakom Tidöavtalet vill bekämpa, kommer att växa i stället för att minska. Risken är stor att de som är i behov av stöd och hjälp, barn inte minst, inte söker sig till exempelvis skola, sjukvård eller socialtjänst. Konsekvensen blir att redan utsatta grupper hamnar längre bort från samhället. En angiverilag ökar också risken för diskriminering. Oavsett om personer har rätt att vistas i Sverige eller inte kommer de att misstänkliggöras på grund av sitt utseende eller var de uppfattas komma ifrån.

Det finns många obesvarade frågor om hur en angiverilag ska fungera. Vad händer med den tjänsteman som inte ställer frågan om personen på andra sidan skrivbordet eller i sjukhussängen befinner sig lovligt i landet? Ska den tjänstemannen straffas, och av vem? Om en arbetskamrat upptäcker att rapportering inte sker, ska kollegan vara skyldig att ange det till chefen eller polisen? Det är inte så man grundar tillitsfulla relationer på arbetsplatsen och i samhället. Men det är så man skapar ett angiverisamhälle där misstro och rädsla för varandra växer.

Vi är också oroade över vad en angiverilag skulle innebära för kompetensförsörjningen. Stora delar av den offentliga sektorn har redan idag stora utmaningar när det gäller att hitta personal. Den demografiska utvecklingen, med en åldrande befolkning samtidigt som det föds färre barn och andelen i arbetsför ålder minskar, bidrar till en perfekt storm av utmaningar. Att göra det mer attraktivt att arbeta inom offentlig sektor är därför högprioriterat. En angiverilag skulle inte bidra till detta. En Novusundersökning från i somras visar att 1 av 5 offentligt anställda hellre skulle byta jobb än att ange papperslösa.

Migrationspolitiken behöver fungera men det är inte de offentliganställdas roll att vara ett migrationspolitiskt verktyg. Regeringen borde lyssna på professionen och förpassa förslaget till papperskorgen. Det strider mot yrkesetiken, utmanar mänskliga rättigheter, skulle försämra tilliten i samhället och utvidga skuggsamhället. En angiverilag hör inte hemma i en modern demokrati som Sverige.