Ett riskfyllt vägskäl för en hållbar värld

Kära Sverige och Finland. Det är nu det gäller och det hänger på oss och våra regeringar.

EU står inför ett vägval där det är viktigt att våra länder, Sverige och Finland, väljer rätt väg. Det handlar om EU:s senaste tillskott till hållbarhetslagstiftningen, det så kallade direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet (CSDD).

Vi står nu inför en mycket stor risk att hela direktivet faller och våra svenska och finska regeringar har avgörande roller. 

Många och långa förhandlingar har under de senaste åren ägt rum. Och strax före jul var de lagstiftande EU-institutionerna, Europaparlamentet och ministerrådet, överens. Alla trodde därför att hållbarhetslagstiftningen var i hamn, så även vi i den nordiska fackföreningsrörelsen som representerar drygt åtta miljoner medlemmar.

Vi skulle få ett direktiv som skulle lägga grunden för att många varor och tjänster på EU:s inre marknad produceras på ett sätt som tar hänsyn till fackliga och mänskliga rättigheter längs hela leverantörskedjan. Vi skulle få ett direktiv som skulle bidra till en bättre miljö och minskade utsläpp, inte bara här i Europa, utan även på platser långt bortom EU:s gränser. På så vis skulle den samlade europeiska styrkan och vår marknad – faktiskt världens största – bidra till en hållbar värld.

Vi skulle få bättre förutsättningar för en rättvis handel som baserar sig på rättvis konkurrens, där företag inte kan spela ut varandra genom att dumpa sociala och miljömässiga villkor, utan som tävlade med varandra i en ekonomi baserad på innovation, produktivitet och kompetens. Det här är en fråga som flera stora företag och investerare begripit, inte minst här i Norden, då våra länder är små och öppna ekonomier beroende av handel med omvärlden. Direktivet skulle också bidra till förutsägbarhet. Man skulle veta vilka regler som gäller.

Men Tyskland fick för sig att svänga, som ett resultat av eftergifter i den tyska inrikespolitiken. I sig en väldigt oförutsägbar vändning, eftersom Europaparlamentet och ministerrådet redan sagt att de stödjer direktivet. Det händer sällan att ett land svänger efter att man kommit överens. Därefter fick även Italien för sig att göra som Tyskland, och stödjer inte heller direktivet. Man tar sig för pannan. Men dessa två länder kan inte, trots sina storlekar, ensamma stjälpa frågan. För det krävs några länder till.

Det är här Sverige och Finland kommer in, som i skydd av Tyskland och Italien nu darrar på manschetten. Länge har Norden haft högt globalt anseende i frågor som rör hållbarhet. Men denna kappvändning skulle nagga de svenska och finska anseendena i kanten, eftersom våra länder räcker för att slutgiltigt sända direktivet till arkivet, och därmed stoppa något som vi i den nordiska fackföreningsrörelsen och resten av Europa vill ha.

Direktivet är mycket viktigt. Det ska utöver att bidra till att vi svarar upp mot ambitionerna med EU:s gröna giv och FN:s globala mål för hållbar utveckling, också ligga till grund för mänskliga rättigheter i arbetslivet, en bättre miljö och att vi uppnår målen med Parisavtalet.

Vi i den nordiska fackföreningsrörelsen vill därför understryka att vi kräver att ni, i våra svenska och finska regeringar, tar rätt beslut och ger grönt ljus åt EU:s nya hållbarhetslagstiftning. Det fina i kråksången är att det ännu finns tid för Sverige och Finland att tänka om.

Therese Svanström, ordförande, NFS – Nordens fackliga samorganisation och TCO – Tjänstemännens centralorganisation

Magnus Gissler, generalsekreterare, NFS, Nordens fackliga samorganisation

Artikeln publicerades först på Dagens Industri.