Finanspolitiska rådet har rätt och politiken har fel
Samhällsekonomi
Blogg
2026-02-20
Det är föga förvånande att finanspolitiska rådet nu riktar skarp kritik mot att regeringen lånar till uppbyggnaden av försvaret. Att politiken, i bred enighet, inte följer sina egna finanspolitiska regler är farligt för Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Det riskerar att leda till en urholkning av förtroendet för svensk ekonomi, svenska offentliga finanser och därmed hota jobb, tillväxt och välfärd.
TCO gör bedömningen att den stora utbyggnaden av försvaret tillsammans med den demografiska utvecklingen med fler äldre liksom behovet av investeringar för klimatomställning kommer leda till högre offentliga utgifter. Sverige kan sannolikt inte klara dessa framtidsutmaningar utan ett ökat skatteuttag. Men politiken har istället tagit smitvägen via lån, och skjutit finansieringen på framtiden.
TCO anser att det finanspolitiska ramverket, med budgetpolitiska mål, tydliga regler för budgetprocessen, transparens och extern uppföljning är en hörnsten i en ekonomisk politik för jobb och växande välstånd, och stabil finansiering av offentliga åtaganden.
Ramverket behöver med jämna mellanrum utvärderas och modellen förbättras, liksom nivån på de budgetpolitiska målen. Grundläggande för ramverkets trovärdighet är en bred partipolitisk uppslutning. En sådan översyn gjordes förra året i en parlamentarisk utredning ”Från överskottsmål till balansmål”, SOU 2024:76. TCO tillstyrkte därför att målet för det finansiella sparandet (en viktig del i ramverket) skulle sättas till noll för den offentliga sektorn sammantaget.
Redan då överenskommelsen presenterades uppstod en diskussion om att ”lägga saker utanför ramverket”. TCO såg med oro på det eftersom det skulle riskera att underminera ramverkets funktion och långsiktiga trovärdighet. Av utredningen framgick att detta endast skulle få ske vid stora och oväntade externa chocker. Men det hann inte gå särskilt lång tid innan en annan politisk överenskommelse gjordes, om att lägga den stora utbyggnaden av försvaret utanför ramverket och därmed helt lånefinansieras. Detta var djupt olyckligt.
Även utöver försvarssatsningarna så avviker statsbudgeten för 2026 radikalt från det ramverk politiken, i bred uppslutning, faktiskt själva beslutat om. Mycket stora satsningar på såväl ökade utgifter som skattesänkningar görs, med lågkonjunkturen som förevändning.
Det var därför inte oväntat att Finanspolitiska rådet skulle vara mycket kritiska till finanspolitikens utformning i sin årsrapport för 2026, likaså Riksrevisionen.
Kritiken från Finanspolitiska rådet gäller inte bara att försvarsutbyggnaden lagts utanför ”ramen”, utan även att den övriga finanspolitiken är för expansiv. Och ineffektiv. Det är lätt att instämma. Några enkla tumregler för stimulanspolitik är att insatserna ska vara effektiva, reversibla och strukturellt långsiktigt riktiga. Där lämnas en hel del övrigt att önska.
Redan då denna expansiva finanspolitik lades, uttryckte TCO att man borde avstå flera av de föreslagna skattesänkningarna då de är ineffektiva insatser för att få fler i jobb (till exempel sänkt skatt på arbetsinkomster, sänkta arbetsgivaravgifter, och höjd subvention på ROT-avdrag).
Läser man även budgetmotionerna från oppositionen, är det tydligt att också de driver denna linje. Även om fördelningen mellan utgiftsökningar och skattesänkningar skiljer sig åt mellan oppositionspartierna är underskotten minst lika stora. Politiken är alltså rörande överens om att frångå ramverket nu, för att skjuta problemen till senare.
Det går inte att ta springnota för vare sig försvaret eller klimatanpassning, och ändå ha pengar till välfärden. Det är nu valrörelse och partierna behöver givetvis vara tydliga med vad vart och ett vill göra framåt. Men man borde gemensamt kunna ta i hand på att oavsett vilka som bildar regering ska ett omtag kring finanspolitiken göras så att man återgår till att följa ramverket.
