Gemensamma insatser krävs för fler och trygga jobb i krisens Europa

Coronakrisen har satt EU-samarbetet och solidariteten i Europa på prov. När krisen kom valde många EU-länder på egen hand att stänga gränserna och sätta den fria rörligheten på undantag, utan någon egentlig samordning. Vissa gick så långt som att förbjuda export av skyddsutrustning till andra EU-länder. Vid vissa gränsövergångar ringlar sig köerna långa när både varutransporter och personer stoppas för genomresa. I Ungern har regeringen passat på att helt åsidosätta demokratin och styra landet med dekret.

Det vi nu ser är hur viktigt det är att EU fungerar i en kris, att medlemsländerna samordnar sig och att vi gör gemensamma insatser där det behövs. Hittills har EU gjort en hel del som i viss mån gått under radarn: kommissionen har agerat för att säkra att varutransporter inte stoppas vid gränserna och att skyddsutrustning kan exporteras inom EU. Gemensam upphandling av skyddsutrustning är på gång och man har mobiliserat forskningsmedel för att snabbare får fram ett coronavaccin. Dessutom har EU tillfälligt lättat på budgetreglerna, vilket gör att medlemsländerna kan ha större budgetunderskott och öka statsskulden. Ännu fler åtgärder förbereds nu för att mildra krisens ekonomiska följder.

Frågan är - vad behöver göras när Coronakrisens mest intensiva fas är över? Risken är stor att miljontals människor i EU förlorat sina jobb, och att Europa går in i en djup lågkonjunktur med hög arbetslöshet och sjunkande tillväxt.

I det läget kommer det att behövas krisåtgärder på EU-nivå för skydda arbetstagare från epidemins följder, men också behövs långsiktiga EU-reformer som banar väg för fler och bättre jobb. Vi behöver underlätta omställning och göra investeringar i kunskap, innovation och digitalisering, så att Europa kan bli verkligt konkurrenskraftigt på världsmarknaden. Att se till att den inre marknaden och fria rörligheten fungerar ännu bättre än tidigare kan bli en viktig nyckel för att få EU på fötter. Dessutom behöver den globala handeln komma igång igen, med uppdaterade handelsregler som motsvarar de nya behov som finns. Förutom allt detta behövs ett särskilt räddningspaket för att slå vakt om demokratin och rättsstaten, med tanke på den auktoritära utveckling vi ser särskilt i Ungern.

De partsmodeller som används i Norden har under Coronakrisen visat sig överlägsna när det gäller att snabbt anpassa arbetsmarknaden till stora förändringar. Tusentals kollektivavtal tecknades på bara några dagar när krisen kom. Ett viktigt skäl till att modellen fungerar är förstås vår höga organiseringsgrad bland både på arbetstagar- och arbetsgivarsidan, och att våra kollektivavtal täcker så stora delar av arbetsmarknaden. Tyvärr ser det inte alls ut så i många EU-länder, där facken försvagades rejält i samband med finanskrisen. Träffade kollektivavtal respekterades inte alltid och idag har följden blivit att kollektivavtalen omfattar alltför få.

Att få igång en fungerande social dialog mellan arbetstagare och arbetsgivare kan därför spela en väldigt viktig roll när den europeiska ekonomin ska återuppbyggas. En av de viktigaste åtgärderna för EU i närtid bör vara att satsa på att bygga kapacitet för partssamverkan runt om i Europa. Medel ur Europeiska socialfonden skulle kunna anslås just för detta.

Frågorna är många kring hur EU ska agera framöver. Hur vänder vi krisen till en positiv agenda framåt? Vilken roll kan EU spela för att stötta nödvändig omställning för Europas arbetstagare? Hur skapar vi förutsättningar för klimatsmart tillväxt som svarar upp mot de globala hållbarhetsmålen? Vad kan vi göra för att öka jämställdheten på arbetsmarknaden? Hur ser vi till att EU kan agera med kraft när ett medlemsland kränker rättsstaten och grundläggande rättigheter? Frågorna är många, och svensk och europeisk fackföreningsrörelse behöver spela en nyckelroll för att ta fram smarta lösningar.