Regeringen måste skruva upp tempot för ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier

Idag är det FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor. För oss som varje dag jobbar för en tryggare och bättre arbetsmiljö är det givet att sträva efter ett arbetsliv som är helt fritt från våld och trakasserier. Jag medger att det är svårt och en stor utmaning att leva upp till. Men i somras fick vi faktiskt ordentligt med hjälp på traven.

 
Jag och sisådär tusen andra från olika hörn av världen var med och förhandlade fram två helt nya och unika ILO-instrument om våld och trakasserier. ILO-konvention nr 190 respektive rekommendation 206 om våld och trakasserier i arbetslivet.

 
ILO:s konvention 190 om våld och trakasserier är en kraftfull och innehållsrik konvention som slår fast allas rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. Det är en konvention som är lika relevant för alla, för såväl fattiga som för rika, arbetare som för tjänstemän och för arbetstagare i öst såväl som i väst.

 

I rekommendationen som är kopplad till konventionen ges många och tydliga råd om hur man kan gå till väga. Den behandlar våld och trakasserier inte bara som ett arbetsmiljö- eller arbetsrättsproblem utan är mycket vidare än så, till exempel förväntas de länder som ratificerar konventionen även att vidta andra civil- och straffrättsliga åtgärder.

 
Båda instrumenten antogs med en betryggande majoritet. I och med att ILO antagit konventionen och den tillhörande rekommendationen så är bollen överlämnad till EU och medlemsstaterna att ta konventionen vidare till ratifikation, det vill säga att göra den till ett bindande åtagande. EU:s kvarnar måste mala så att medlemsstaterna får rätten att själva ratificera. Men under tiden vi väntar på det beslutet kan vi i Sverige börja förberedelsearbetet med siktet tydligt inställt på en snar ratificering.

 
Sveriges regering har meddelat att man avser att ratificera konventionen och har alldeles nyligen tagit det första formella steget i ratificeringsprocessen genom att skicka konventionen och rekommendationen på remiss. Detta är jättebra, men det är hög tid att komma igång med alla de andra förberedelserna. Förberedelser som regeringen inte kommer att klara av helt ensam på sin kammare. 

 
En hel del saker som måste finnas är nog redan på plats medan andra kräver mycket tid men också både analys och fantasi om hur vi vill ha det och hur vi på bästa sätt ska kunna genomföra ILO-instrumenten. Som våra fackliga kollegor i bland annat Fackförbundet ST, Vision och Vårdförbundet skriver i en debattartikel på Dagens Arena idag "står vi som fackliga organisationer redo att bistå med kunskap och viktiga perspektiv för att Sverige med självklarhet ska kunna skriva under konventionen". 

  
Konventionen och rekommendationen bygger i många delar på ett systematiskt förebyggande arbetssätt och är mycket konkreta när det gäller hur man kan gå till väga för att kunna leva upp till kravet på allas rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. Även om Sveriges arbetsmiljö- och diskrimineringslagstiftning i mycket bygger på samma grundtankar lyfts det nya frågor och perspektiv som vi måste ta tag i. Det gäller inte minst kretsen av dem som skyddas av konventionen som är bredare än vad vi är vana vid. Andra frågor som vi måste fundera extra på är tredje mans involvering i våld och trakasserier, både som förövare och offer. Även frågor om hur man ska hantera effekterna i arbetslivet av våld som pågår i hemmet behöver vi tänka till om.

 
Vad behöver göras nu? Massor! Bland annat följande:

 
Ett första steg är att gå igenom och analysera vad ILO-konventionen och rekommendationen kräver av Sverige och (indirekt) av oss andra aktörer i arbetslivet för att regeringen ska kunna ratificera konventionen.

 
Ett andra steg måste vara att kartlägga vad vi har och vad som redan har gjorts. Det gäller allt från lagstiftning och praktisk handling till olika verktyg och metoder som tagits fram av myndigheter, oss parter på arbetsmarknaden och andra som jobbar med dessa frågor.

 
Ett tredje steg är att utvärdera den lagstiftning och annan reglering i form av till exempel kollektivavtal, och andra styrinstrument som redan finns i dag. Här har Arbetsmiljöverkets föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö en central roll. Hur fungerar dessa regelverk? Har de effekt? Vad skulle kunna göras bättre? Behöver vi något mer, något annat? Här kan man också fundera på om inte TCO:s krav om en arbetsrättslig lag mot mobbning i arbetslivet kan komma till pass.

 
Ett fjärde steg är att göra en uppföljning av de medel och uppdrag som regeringen de senaste två åren beslutat om som en följd av metoo-uppropet.

 
Detta arbete bör göras samlat och koncentrerat av en person eller ett sekretariat som knyter en aktiv referensgrupp till sig. Denna referensgrupp bör bestå av arbetsmarknadens parter tillsammans med andra från det civila samhället och representanter från relevanta myndigheter som alla kan bidra med sin kunskap så att vi på ett konkret och kraftfullt sätt kan flytta fram positionerna i dessa frågor. Ambitionen måste vara att få ett arbetsliv som är helt fritt från våld och trakasserier.

 

Vi i TCO är redo att ta nästa steg på vägen för att Sverige ska kunna ratificera ILO:s konvention om våld och trakasserier, frågan är om regeringen och arbetsgivarna är det?