Bra förslag för en bättre balans mellan trygghet och omställning i sjukförsäkringen

Claes Jansson, utredare i utredningen En trygg sjukförsäkring med människan i centrum, presenterade i fredags betänkandet En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering. Utredningen tillsattes efter stark kritik – inte minst från TCO och andra fackliga organisationer – mot bristande rättssäkerhet och otydliga (för att inte säga obegripliga) beslut om avslag vid dag 180 då de sjukskrivnas arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden. I många fall blev det avslag på fortsatt sjukpenning trots att rehabilitering pågick och den sjukskrivne var på väg tillbaka till sitt arbete.

När det gäller bedömningen av arbetsförmåga mot normalt förekommande arbete föreslår utredningen att Försäkringskassan får en lagstadgad skyldighet att ange inom vilket yrkesområde med normalt förekommande arbeten den försäkrade bedöms ha arbetsförmåga för. En sådan ordning har starkt efterfrågats av TCO, LO och Saco tillsammans med LO-TCO Rättsskydd. Erfarenheten från såväl TCO-förbunden som de andra centralorganisationernas förbund är att Försäkringskassan i många fall vid avslag på sjukpenning i generella termer hänvisar till fiktiva arbeten som inte finns på arbetsmarknaden – exempelvis arbete som är ”hemarbete”. Yrkesområden anges utifrån Svensk standard för yrkesklassificering (SSYK), där arbetsmarknadens parter föreslås bidra med aktuell kunskap om vilka krav som ställs inom olika yrkesområden.

Att Försäkringskassan anger inom vilket yrkesområde den försäkrade bedöms ha arbetsförmåga är en förutsättning för att den försäkrade ska kunna avgöra om Försäkringskassans beslut är rimligt givet kraven inom yrkesområdet och den enskildes förutsättningar – vilket stärker rättssäkerheten. Därtill ger det en vägledning till den enskilde hur han eller hon kan gå vidare vid ett avslag, och en vägledning till andra aktörer och myndigheter som då träder in och stöttar den enskilde – exempelvis Arbetsförmedlingen. En sådan skyldighet ger också bättre förutsättningar för Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att nå samstämmighet i sina bedömningar och förhindra att människor blir för friska för att vara sjuka men för sjuka för att vara friska och söka jobb.

Samtidigt kommer utredningens förslag ställa krav på Försäkringskassan att utreda om den försäkrade har arbetsförmåga för arbeten inom olika yrkesgrupper – något utredningen ägnar mycket diskussion till att lyfta fram och problematisera. Inte minst diskuteras utformning och utveckling och förvaltning av det så kallade referensmaterialet som tagits fram av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – och även representanter från fack och arbetsgivare även om deras deltagande tycks ha varit mer ad hoc. Referensmaterialet innehåller redogörelser för hur tolerant arbeten inom olika yrkesgrupper är för olika slags funktionsnedsättningar. Materialet ger en utgångspunkt och stöd för Försäkringskassans utredning om den försäkrade har arbetsförmåga för ett normalt förekommande arbete, och möjliggör för Försäkringskassan att ange vilket arbete som är normalt förekommande det bedöms att den försäkrade har arbetsförmåga för. På så vis blir besluten begripliga och tydliga för den försäkrade, och rättssäkerheten stärks.
  
Utredningen föreslår också förändringar av villkoren för undantag från prövningen av arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete vid dag 180 i sjukperioden (se TCO:s tidigare kommentar kring detta här). Villkoren är idag stränga, och dessutom är s.k. diffusa diagnoser undantagna vilket i princip innebär att undantagsregeln inte gäller för de som blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. Konsekvensen blir att många som är på väg tillbaka till sitt ordinarie arbete förlorar sin sjukpenning och tvingas söka annat arbete – trots att förutsättningarna för att gå tillbaka till det ordinarie arbetet är betydligt bättre än att hitta ett nytt arbete hos en annan arbetsgivare.  

Med utredningens förslag kommer fler få prövningen av arbetsförmåga uppskjuten när det finns möjlighet att fullfölja pågående rehabilitering och stegvist återgå till det ordinarie arbete. Därtill föreslår utredningen att huruvida undantagsregeln kan användas ska avgöras utifrån omständigheterna i de enskilda fallen och inte om den diagnos som ligger till grund för sjukskrivningen är ”diffus” eller inte. 

Utredningen presenterar också förslag kring prövning av arbetsförmåga för äldre som har kort tid kvar i arbetslivet och kring rehabiliteringspenning där den som får detta inte ska få sin arbetsförmåga inte prövad mot normalt förekommande arbete. Särskilt det senare förslaget innebär att fler kan fullfölja rehabilitering och återgå till sitt arbete. Men också, som utredningen understryker, att Försäkringskassan i större utsträckning kan bevilja rehabiliteringspenning och initiera tidiga rehabiliteringsinsatser. Det innebär också att rehabiliteringspenningen inte längre följer tidsgränserna i rehabiliteringskedjan. 

Utredningens förslag kan sättas in i ett större sammanhang. 1997 skedde en medicinsk renodling av sjukförsäkringen genom att möjligheten att ta hänsyn till andra faktorer än medicinska vid bedömningen av arbetsförmåga minskades. Rehabiliteringskedjans införande 2008 innebar ytterligare fokus  på återgång i arbete och att snabbt ta tillvara arbetsförmågan. Att rätt till ersättning från sjukförsäkringen utgår från att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom håller nog de flesta med om är helt rimligt, liksom att det finns ekonomiska incitament för återgång i arbete och tydliga krav på den enskilde att ta tillvara sin arbetsförmåga. Men det måste finnas en rimlig balans mellan att kunna återfå den arbetsförmåga man hade innan man blev sjuk och använda den arbetsförmåga som finns kvar när man är i sjukförsäkringen. Som TCO:s sjukförsäkringspolitiska program uttrycker det är sjukförsäkringen en försäkring både för standardtrygghet och för omställning och det måste finnas en balans mellan dessa.

Balansen mellan standardtrygghet och omställning kan tas som utgångspunkt för att bemöta eller problematisera det särskilda yttrandet från sakkunnige från Finansdepartementet, Valter Lindmark. Lindmark skriver att (1) det inte är tillräckligt belagt att förslagen skulle lösa de problem som identifierats, (2) att förslagen leder till ”ett avsteg från den inom sjukförsäkringen grundläggande principen att människors arbetsförmåga ska tas tillvara när så är möjligt” (s. 231), och (3) att förslagen saknar tillfredsställande finansiering.

När det gäller (1) kan det konstateras att samtliga fackliga centralorganisationer tidigare har efterfrågat förslag i den riktning som nu presenteras, och detta just utifrån det slags problem som utredningen identifierar och diskuterar. Martin Linder, ordförande i fackförbundet Unionen, har också i en nyligen publicerad artikel i Aftonbladet utifrån konkreta exempel från deras medlemmar lyft fram att de välkomnar förslagen och att de kommer göra skillnad för de medlemmar som blir sjukskrivna. Att de organisationer som företräder de som omfattas av försäkringen, och som far illa när sjukförsäkringen brister, har efterfrågat och välkomnar förslagen torde så gott som något vara ett starkt stöd för att förslagen leder utvecklingen i rätt riktning mot de effekter som avses. Vilka effekter förslagen sedan faktiskt får, i enskilda beslut och på en strukturell nivå, beror på en rad olika faktorer - inte minst hur förslagen tolkas av handläggare inom ramen för existerande handläggarpraxis, hur det nya regelverket tolkas inom olika myndighetsstrukturer och i domstol och i den politiska debatten. Detta gäller å andra sidan för alla förslag som innebär någon slags myndighetsutövning.    

När det gäller (2) tycker jag att invändningen bygger på en felaktig syn på sjukförsäkringen. Sjukförsäkringen är i första hand en försäkring för standardtrygghet. Därför utgår den från inkomstbortfallsprincipen (eller borde göra det) – den som blir sjuk ska inte av ekonomiska skäl behöva lägga som hela sitt liv utan kunna koncentrera sig på att bli frisk. I standardtryggheten innebär också att den sjukskrivne ges rimlig möjlighet att återfå sin arbetsförmåga och komma tillbaka till sitt gamla jobb eller gå till ett liknande jobb där kompetens och erfarenhet kan tas tillvara. En stor del av vår identitet och levnadsstandard beror på vilket slags arbete vi utför och identifierar oss med, inte bara på inkomsten. Men om det inte är möjligt att gå tillbaka till ordinarie eller liknande arbete måste den sjukskrivne ställa om till annat arbete – och då prövas den arbetsförmåga som individen har kvar mot normalt förekommande arbete. Det centrala är en balans mellan standardtrygghet och omställning – att sjukförsäkringen syftar till att så fort det är möjligt ta tillvara den arbetsförmåga som finsn kvar innebär ett alltför ensidigt fokus på omställning. Det är också ett slöseri med humankapital och kompetens, och något som motverkar individens vilja att investera i kompetens och söka sig till kvalificerade arbeten.

När det gäller (3) kan det konstateras att utredningen presenterar resonemang och överväganden kring kostnader för förslagen utifrån dagens och de regelverk som föreslås. Som utredare Claes Jansson påpekade när utredningen presenterades, framstår de beräknade kostnaderna på 300 miljoner kronor /år som acceptabla. Det kan också jämföras med det utgående överföringsbeloppet, som när det gäller sjukpenning och rehabilitering var 1,27 miljarder enligt Försäkringskassans anslagsredovisning för 2018. Sedan tillkommer förstås de samhällsekonomiska kostnaderna och vinsterna från förslagen. Även om dessa är svårare att räkna på tyder mycket på att de torde vara åtminstone oförändrade – dvs att förslagen är kostnadsneutrala.

Utredningens förslag är ett första steg mot en bättre och mer rimlig balans mellan standardtrygghet och omställning i sjukförsäkringen. Detta är också en förutsättning för legitimiteten i  sjukförsäkringen och det allmänna trygghetssystemen.